Jag inleder med en bild på Lisa som beskriver hur vi kände när vi hade anlänt till Arlanda strax före tio igår. I väntan på vårt bagage så slog det oss hur långa alla var och att vi faktiskt inte var bland de största längre... en märklig känsla att känna sig störst när man betraktas som en kort person i sitt hemland.
 |
| En trött Fis på Arlanda |
Idag klädde jag mig ordentligt och tog mig en trevlig liten promenad med min lilla hund. Minus fem kändes mycket kallare än vad det i själva verket var. Det slog mig hur tyst allt var, notera att jag är hos mina föräldrar i skärgården så allt är lite extra tyst... Det enda som hördes var några fåglars kvittrande i träden, knarret under skorna från snön, Idifix tassande och snosande. Ett avlägset "muller" från ett flygplan hördes från skyn. Jag såg upp och såg det segla över himlen. Det fick mig att tänka tillbaka på min och Lisas resa. Det hela känns lite overkligt. Det känns som om vi aldrig var i Indien. Men det har vi, och nu är vi hemma igen. Tänka sig. Julefriden är total och jag vill bara tacka min kära vän Lisa Fis för en trevlig och upplevelserik resa! Imorgon (onsdag) blir de galej!
Over and out
//Ida
